onsdag 6 februari 2008

Kommentar på utdrag ur dramat Ett Dockhem

Kommentar på utdrag ur dramat Ett Dockhem

Utdraget jag har valt att göra en kommentar på är från sida 101 ur dramat Ett Dockhem. Det finns en koppling mellan utdraget och titeln på dramat, när Torvald diskuterar Noras heliga plikter med henne, ”Du är först och främst hustru och mor”. Det här antyder om det dockhem Nora lever i, där hon är som en leksak eller docka som ska göra sina plikter snarare än att vara människa. Jag har valt just det här utdraget därför att jag tycker att det är höjden av uppgörelsen mellan Nora och Torvald, när Nora svarar just så som jag nyss förklarat, ”Det tror jag inte längre på. Jag tror, att jag först och främst är en människa, jag lika väl som du – eller åtminstone, att jag ska försöka bli det.” På det här sättet är just det här utdraget kopplat till titeln av dramat.

Utdraget handlar om hur Nora har bestämt sig för att flytta ifrån sin man och sina barn för att lära känna sig själv som människa. Här försöker hennes man, Torvald, att övertyga henne om att hon ska stanna eftersom det först och främst är hennes plikt i livet.

Nora förklarar för Torvald att hon ska resa hem till sin gamla hemort. Torvald försöker övertala henne att stanna gör detta genom att prata om hennes plikter och hur oerfaren hon är ute i världen helt själv. Nora menar att det är precis det hon ska göra, skaffa sig erfarenhet och lära känna sig själv som människa, hon menar att det här är hennes heligaste plikt mot sig själv. Tillslut försöker Torvald få Nora att stanna genom att få henne att söka svar igenom religionen, men Nora svarar, ”Ack, Torvald, jag vet ju inte ens riktigt, vad religionen är.”

Temat i utdraget är väldigt framstående, temat är att kvinnans plikt mot sig själv som människa går framför hennes plikt emot sin man och sina barn. Nora kommer i utdraget fram till slutsatsen att hon måste lämna allt som hon tidigare trott på, bara för att på det sättet lära känna sig själv som människa och person, ”Jag tror, att jag först och främst är en människa, jag lika väl som du – eller åtminstone, att jag ska försöka bli det. Jag vet nog, att de flesta ger dig rätt, Torvald, och att det står något sådant i böckerna. Men jag kan inte längre låta mig nöja med vad de flesta säger och vad som står i böckerna. Jag måste själv tänka över det där och försöka reda ut det.” Här träder temat fram som tydligast i utdraget, och man får en känsla av att författaren själv, Henrik Ibsen, träder fram här och säger sin mening genom Nora. Nora är här så säker på sin sak och så målmedveten om vad hon ska göra att det nästan ger en overklig skildring av den tidens kvinna, på det här sättet tycker jag att man kan känna författarens närvaro i utdraget när han säger sin mening i könsdebatten och ger utdraget sitt tydliga tema, kvinnan som människa.

Henrik Ibsen ger väldigt mycket liv och mänsklig närvaro i utdraget genom att han skriver en väldigt mänsklig dialog. Dialogen är inte alls såsom i många äldre dramer, lyrisk eller överdådig, utan den ger en ganska realistisk bild utav hur två människor i den här tiden kan ha haft en dialog med varandra. Det här gör utdraget mycket realistiskt och man känner hur man kommer nära inpå Torvald och Nora i deras dialog.

Hela utdraget består utav dialog och man får ta del utav Noras och Torvalds tankar och idéer igenom deras dialog till varandra, ”Helmer: Lämna ditt hem, din man och dina barn! Och du tänker inte på vad folk ska säga.” På det här sättet förs man fram i handlingen utav deras dialog till varandra. Som jag tidigare nämnt så får man en känsla av att författaren Henrik Ibsen i det här utdraget med hjälp av Nora framför sin egen mening om den dagens kvinnor och deras situation, han använder på det här sättet Nora som sin talare i utdraget och säger sin mening, ”Nora: Jag tror, att jag först och främst är en människa”. Den här känslan av att han finns med och gömmer sig bakom Nora får man av att Nora är så väldigt säker på sin sak, hon ska lämna allt som heter säkerhet för en kvinna i den dagens samhälle och ge sig ut på en förbjuden väg genom att lämna sin make och sina barn.

Hela utdraget ges i kronologisk ordning och utspelas i Noras och Torvalds hem. Meningskonstruktionen är lite knepig, t.ex. så är kommatecknen utsatta så att dialogen får en något annorlunda betoning från hur vi skulle betona en dialog idag. Det kan bero på en annan tidsperiod och en annan betoning i språket eller så vill författaren ge en viss tonsättning till dialogen för att ge en speciell effekt. Det skulle kunna vara t.ex. ett modernt sätt att skriva en slags realistisk lyrik under Henrik Ibsens tid. Om man jämför utdragets dialog med Strindbergs drama Fadren så upptäcker man genast likheter i meningskonstruktion och tonsättning. På det här sättet drar jag slutsatsen att det var ett modernt sätt att konstruera en realistisk dialog som ändå innehöll något slags bildat språk samt en ganska bestämd form. Ett bra exempel är Torvalds första mening ur utdraget: ”Å, du förblindade, oerfarna varelse!” Det här är ett bra exempel eftersom det framförs på ett sätt som ger stark tonsättning i meningen, tack vare kommatecknen, och vilket ger än en känsla av teater även om det samtidigt inte övergår till att vara poetiskt uttryckt. Det här sätter att skriva dramer måste ha varit väldigt modernt under Strindbergs och Ibsens tid eftersom det båda på samma sätt skriver både bildat och realistiskt på en gång.

I det här utdraget utav Ett Dockhem så tror jag att Henrik Ibsen ville ta del utav debatten mellan könen. Han tar i utdraget kvinnans sida i kampen mellan könen och säger sin mening genom huvudpersonen Nora. Han menar att kvinnan inte borda vara en docka i ett dockhem vars ända plikt är att vara hustru och mor, utan att det är kvinnans plikt mot sig själv att först och främst vara människa. Om vi jämför det här temat och budskapet i utdraget med resten av dramat så ser vi många liknelser eftersom det här utdraget är själva huvudpunkten i uppgörelsen av dramat. Temat och buskapet stämmer väl överens medans den stora skillnaden är att mycket utav bakgrunden till utdraget som ger det sin styrka går förlorad när vi läser utdraget separat ifrån själva dramat i sig.

Inga kommentarer: