De båda verken Medea och Ett Dockhem publicerades under tidsperioder då jämlikheten mellan man och kvinna inte var den självklarhet den på många sätt är i vår tid. Båda verken väckte debatt på sin tid då de porträtterar kvinnor som på olika sätt frånsäger sig det beroende av mannen som samhället och de, till viss del, själva skapat. Medea, av Euripides, är en av de äldsta epikerna som återfunnits och tar upp tidlösa motiv såsom äktenskap, skilsmässa, svartsjuka och maktbalans. Ett Dockhem, skrivet av Henrik Ibsen, handlar på samma sätt om äktenskap och kvinnans begränsade roll i familjens affärer. Gemensamt i båda verken är att männen är i maktposition och är de enda som har rätt att göra de avgörande besluten för sina familjer. Gemensamt är också att kvinnorna i dramerna förbiser detta och tar själva beslut som dramatiskt ändrar familjens förutsättningar. Kvinnornas perspektiv har dock redan varit objekt för åtskilliga analyser och reflektioner. En intressantare och mer outforskad aspekt är därför männens roll och mer specifikt männens makt och hur den i de båda verken går igenom en drastisk förändring i takt med att de kvinnliga protagonisternas fattar beslut som överskrider de normer som vanligtvis begränsar deras befogenheter.
Jason och Helmer innehar båda, i egenskap av män levande på 400-talet f.Kr respektive 1800-talet, positionen som försörjare i sina familjer och har därmed ett maktövertag i relationen med deras respektive fruar, Medea och Nora. Denna maktbalans etableras tidigt i Ett Dockhem då Helmer efter en diskussion bestämmer sig för att ge Nora pengar att spendera: ”HELMER: Se där! (Räcker henne några sedlar.) Herregud, jag vet väl, att det behövs en hel del i ett hem, när det är jul. NORA (räknar): Tio — tjugo — trettio – fyrtio. Å, tack, Torvald, tack! Nu reder jag mig långt.” (Ibsen, s.9-10) Faktumet att Nora tackar för pengarna indikerar att hon själv inte har något inflytande i deras gemensamma ekonomi utan hålls innanför de gränser Torvald sätter för henne. Likaså erbjuder sig Jason att hjälpa Medea ekonomiskt då hon blir förvisad från Korint; ”Jag är mån om dig och barnen och ville gärna ordna så för er att ni ej någonsin stå utan medel.” (Euripides, s.111). Jason har den dåvarande patriarkala kulturen att tacka för den makt han besitter i sitt äktenskap. Medea beskriver mannen i ett äktenskap som ”en tyrann med envåldsmakt över vår kropp” (Euripides, s.101). Den makt som Jason innehar låter honom lämna sin fru utan att hans omgivning dömer honom, något som inte skulle vara fallet för kvinnan; ”Skilsmässan gagnar ej en kvinnas rykte, / hon har ej rätt att gå ifrån sin man” (Euripides, s.101). Medeas maktposition försvagas också av faktumet att hon befinner sig i ett främmande land, utan möjlighet att återvända till sitt hemland. Den manliga överlägsenheten i äktenskapet är en förutsättning för det myteri protagonisterna begår.
Männen i de båda dramerna tar sitt övertag för givet och underskattar förmågan hos sina respektive makar. Efter att Medea och Jason mötts i en ordduell där de båda förbannat varandra återvänder Jason till Medea. Hon använder sin retorik till att övertyga Jason att själv överlämna den förgiftade kransen. ”Jason! Förlåt mig vad jag yttrat förr! […] Jag ger mig, det var jag som hade fel; men jag har kommit nu på bättre tankar. Kom, barn där inne, kära barn, kom ut och hälsa riktigt vackert på er far!” (Euripides, s.132-133). Medeas använder här sin roll som mamma och beskyddare över barnen för att uppnå sitt syfte; att få Jasons tillfälliga förlåtelse. Genom att erkänna att hon själv gjort misstaget manipulerar hon Jason till att känna sig i kontroll. Jason beskrivs själv som en skicklig retoriker: ”Med talförmågan skyler han sitt brott, […] hans vishet bor på tungan, är blott sken” (Euripides, s.115), men Medea har, i och med att hon kan använda barnen för sina ändamål, ett övertag. Ett övertag som Jason underskattar, vilket leder till hans gemåls och hans blivande svärfars död. I Ibsens Ett Dockhem blir den manliga hybrisen tydlig när vi får lära att Nora räddade livet på sin man genom att låna pengar till hans behandling: ”Torvald med sin manliga självkänsla — hur pinsamt och förödmjukande skulle det inte vara för honom att veta, att han hade mig att tacka för något. Det skulle alldeles förvränga vårt förhållande” (Ibsen, s.23). Detta citat visar tydligt hur oberättigad Helmers överlägsenhet över sin fru är och hur han underskattat hennes förmågor. Nora gör till en början ingenting för att få sin man att ändra uppfattning om hennes kapaciteter som människa, tvärtom så säger hon vid ett tillfälle ”Ja, Torvald, jag kan inte komma någon vart utan din hjälp” (Ibsen, s.44). Genom att förstärka illusionen av makt hos sin make, hoppas Nora fortsätta hålla Helmer i okunskap om hennes hemlighet. Även om Helmer vid enstaka tillfällen ger indikationer på att han har misstankar om Noras förehavanden eller på andra sätt hotar att avslöja Noras hemlighet, så lyckas hon alltid att distrahera honom med sina trick och konster, som till exempel när Helmer är på väg att öppna det brevet från Krogstad, innehållande Noras hemlighet:
”Nora: Vad ska du göra där ute?
Helmer: Bara se efter, om det kommit några brev.
Nora: Nej, nej, gör inte det, Torvald!
Helmer: Varför inte det?
Nora: Torvald, jag ber dig! Det finns inga.
Helmer: Jag kan väl få se efter.
(Ämnar gå.)
Nora (vid pianot, slår an på de första tonerna av tarantellan).
Helmer (stannar vid dörren): Aha!
Nora: Jag kan inte dansa i morgon, om jag inte får repetera med dig. […] Å, sätt dig och spela för mig, Torvald, snälla du, rätta mig och instruera mig, som du brukar.
Helmer: Gärna, mycket gärna, om du vill.” (Ibsen, s.73)
Även i det här exemplet är det tydligt att Helmer låter sig manipuleras av den falska känsla av makt han åtnjuter till följd av Noras spelade hjälplöshet. Helmer är, liksom Jason, mottagbar för smicker och faktumet att de båda blir manipulerade genom att de sätts på en pedistal av sina fruar tyder på en självupptagenhet som förblindar deras förmåga att resonera och se de sanna motiven bakom protagonisternas handlingar.
Jason och Helmer lämnas båda ensamma i slutet av de Medea och Ett Dockhem. Eftersom ett centralt motiv i de båda verken är den kvinnliga frigörelsen, så är en separation med mannen nödvändig för att protagonisterna ska kunna ta, eller återta, den kompletta makten över sina liv från sina mäns händer. ”ju större ett hus, desto större dess fall, om ödet vill slå det i spillror” (Euripides, s.96) säger Medea, och denna liknelse kan mycket väl appliceras på Jason och hans makt, som efter att Medea ber honom om förlåtelse, är större än någonsin, åtminstone i hans egna ögon. Som en påföljd, förlorar han också allt han håller kärt, inte minst närheten till den ännu större källa till makt han är nära att ansluta sig med, nämligen den kungliga familjen. Helmer har också börjat en klättring upp i den sociala näringskedjan och ska strax efter tiden dramat tar plats under, börja arbeta som bankdirektör. De båda männens nederlag i maktkampen sker alltså vid ett tillfälle då de båda har uppnått höjdpunkten av auktoritet, även om auktoriteten de utövar i äktenskapet bara är lite mer än en illusion. Fastän de båda fått indikationer på att maktbalansen i deras förhållanden är på väg att ändras permanent så kommer förändringen hastigt och de båda lämnas förkrossade, Jason över saknaden av sina barn och hatet mot Medea (eller ”tigrinnan” som han kallar henne) och Helmer över Noras första ärliga och sanna ord om deras relation. Jason och Helmer har till sist förlorat könskampen och finner sig själva maktlösa i den relation de inte längre har.
Från att, med samhällets uppbackning, varit autokrater i sina äktenskap så genomgår Jason och Helmer, i de båda verken Medea och Ett dockhem, en stor förändring i sina respektive maktpositioner. De båda har sin självupptagenhet och sin likgiltiga inställning till kvinnornas behov och vilja att skylla för sitt öde. Genom att inte bejaka deras respektives åsikter så tvingas Medea och Nora in i situationer där de tvingas använda sin manipulationsförmåga för att få sin vilja fram. Männens hunger efter bekräftelse och maktkänsla som lett dem till de samhällsställningar de är på väg att åtnjuta, är ironiskt nog anledningen till deras fall.
Källor:
Euripides, ”Medea”,”Alla tiders klassiker”, Bokförlaget Natur och Kultur, Södertälje 2002. ISBN: 91-1-921372-7
Ibsen, H, ”Ett dockhem”. Ur: ”Tio dramer av Henrik Ibsen. Tredje bandet, P.A. Norstedt & Söner, Stockholm 1935
